LINDA KLASSON

Vill inte vara kvar här samtidigt som jag aldrig vill åka här ifrån. Vågar inte lämna men vill ändå bort. Vet inte vad jag vill eller vart jag vill. Vilsen, ensam. Längtar till en meningslöshet eller meningsfullhet. Att glömma eller att glömmas. Mörkt och tyst, tankarna kryper som rysningar längs ryggraden. Vill somna för att glömma, vill förbli vaken för behålla kontroll.

Behöver bara få utlopp för mit materiella behov. här kommer alltså det jag vill ha. nu.

Mitt liv har ändrat riktning mot en lyckligare tid. Allt är lite enklare och jag är lite gladare. Det är skönt. När jag är sur är jag intensiv men kortvarig. Livet leker lite och jag gillar det.

Åh, jag är så ofokuserad! Kan inte sluta tänka. Skulle plugga men tankarna är i vägen, som alltid. Funderar på att byta blogg, få färre läsare, skriver för personligt ibland.. Eller helt enkelt skaffa något ingen vet om? Fast det har jag ju redan.

Missförstådd och eländig. Ignorerad och snart bortglömd.

20:02 sätter jag mig på tåget mot Jönköping som så många gånger förut. Vet inte om jag är ledsen eller glad, både och antar jag. Ett nytt försök ska göras att sluta tänka så förbannat mycket. Tänker mycket på vad jag faktiskt tänker, sedan på att jag tänker på att jag tänker på vad jag tänker. Ond jävla cirkel.

Lusten till allt har försvunnit. Det är kallt, vill bara ligga under täcket och inte göra någonting. Magen hungrar efter mat men jag orkar inte bry mig. Orkar inte bry mig om något alls. Skolan, hälsan, livet. Orka livet. Orka mig.

Tänkt på en sak ett tag nu, människan är extremt materialistisk. Vi köper saker som vi bara måste ha, för pengar vi inte har. Varför då? Är det så viktigt att ha de senaste kläderna och skorna? Nej, men det är svårt, för oss som så gärna vill äga alla de där sakerna, att låta bli. Hur kommer det sig att vi har blivit så att man hela tiden blir pushad av andra? Man blir det utan att man tänker på det. När de köper något man själv vill ha köper man det fastän man inte borde. Det är konstigt. Vi som är såhär kan ju tänka på om det är vi som äger sakerna, eller om det är sakerna som äger oss.

Hjärnan är hyperaktiv, kan inte tänka klart.

Jag sitter just nu och äter lunch. Mamma fick bestämma vad och när jag skulle äta, annars skulle det nog inte blivit gjort. Har gått omkring i mjukisbyxor hela dagen och får inte någonting alls gjort. Känns som om det är något tungt som vilar på mina axlar och ingenting jag gör får det att släppa. Försöker hålla mig sysselsatt, glömma. Tänker bara ännu mer, ännu djupare in på alla detaljer. Kan inte fokusera. Släpper taget och lägger mig under täcket. Vill tänka lite till, på det där.

Jag druknar i läxor, skakar av kyla, försöker springa ifrån mina egna tankar men snubblar på vägen och de hinner ifatt mig. Misslyckande. Allt, jag. Hela jag. Vill men kan inte, kan inte, ville inte. Längtar tillbaka, då livet var enkelt, när man var liten och ens största problem var en borttappad leksak.

Hör jag hemma på IB? Har börjat tvivla på mig själv. Jag är kanske inte tillräckligt bra. Kommer jag orka? Tankarna snurrar runt i huvudet och jag får ingen ordning på dem. Vill bara lägga mig ner och dö. Eller i alla fall sova i några månader, tills det jobbigaste är över. Måste träna. Svettas ut alla problem i världen, bara för en stund glömma alla läxor och måsten. Ångesten.

Min verklighet känns som drömmar och mina drömmar känns som verklighet. förvirrad. vet inte vad som är rätt och fel, vet inte vad jag ska ångra och inte ångra. Låt det komma, låt det gå som min mamma brukar säga. det är nog det bästa. jag saknar den där känlan när du höll om mig men jag saknar inte dig.

Ikväll var vi hemma hos min pappa och tittade på film. Kan väl säga att jag inte var på mitt bästa humör, men vi har alla våra dagar då man faller tillbaka i gamla banor. Förhoppningsvis hittar man tillbaka till de nya, eller så blir man fast där, i de gamla tankarna.

Syster har nu åkt, lämnat mig, oss, kvar. Jag kommer sakna henne. Kände hur tårarna brände bakom ögonlocken när vi sa hejdå men jag ville inte börja gråta så kämpade emot. Hon kommer bara vara borta i tre månader, det är väl inte så lång tid? Jo, det är det. Sara, jag saknar dig redan.

Jag har saknat dig så galet mycket det här året då du inte varit här. Du kanske inte har märkt hur mycket eftersom jag är så dålig på att höra av mig men jag tänker på dig hela tiden. När jag fick veta att du skulle komma hem igen blev jag så glad att jag inte ens kan beskriva det med ord! När du sen tvekade om det var det rätta för dig att åka tillbaka hit var det plågande att inte veta hur det skulle bli. Men nu vet vi att du kommer och jag kan knappt vänta tills jag får krama dig så mycket för att ta igen det senaste året.  Du är en av mina bästa vänner och kommer föralltid vara det hur sällan vi än ses.
Vi kommer ha så kul när du kommer tillbaka! Kanske inte i skolan då jag inte kommer gå här med er med på helgerna! I tre underbara år får vi dig tillbaka och jag längtar till den dag då vi kan börja dom. Jag hoppas du förstår hur mycket jag saknar dig.

Jag älskar dig ♥



Det här är nog en a de sista bilderna vi tog tillsammans innan du åkte.

Det här med att jag skulle kunna gå gymnasiet i Jönköping är något jag velat göra sen jag gick i sjuan. Komma bort från Vetlanda för att bo i den staden jag egentligen känner mig mest hemma i. Den drömmen håller nu på att bli sann och jag kan inte riktigt förstå det. Jag kan verkligen se mig bo helt själv i en liten (förhoppningsvis) lägenhet, gå till skolan helt själv första dagen och kanske inte känna någon. Hitta till första klassrummet, jag blir så nervös när jag tänker på det. Men det är det jag vill så jag ska få det att bli verklighet. Det enda som hindrar mig nu är om jag skulle faila så hårt på intagningsproven jag ska göra på onsdag att jag inte kommer in. Jag tror inte att det ska vara något problem, men ändå något jag är nervös för. En annan sak jag ofta tänker på är om jag kommer klara att gå linjen eller bryta ihop för att det är så jobbigt, jag vill inte bli den som lever mitt liv efter skolan, inte kunna vara med kopisar för att jag måste göra läxor hela tiden. Jag vill ha ett liv samtidigt. Det blir vad jag gör det till, det vet jag om. Bara det att jag kanske inte kommer ha något liv där i början då jag inte känner någon.. En annan sak jag tänker på är om INGEN vill lära känna mig. Att jag inte får några nya vänner alls, att det blir som i 'mean girls' när man ska äta i matsalen. Att man går förbi bord efter bord och ingen vill att man ska sitta vid dom. Såna saker får mig att tveka ibland, men den här gången ska det inte få hindra mig.

Jag vet även vad jag vill göra efter gymnasiet. Det är därför jag har valt att gå IB, för att kunna göra de saker jag vill. Jag älskar den brittiska engelskan och vill lära mig prata den på riktigt, därför har jag en dröm om att åka som au pair till England efter gymnasiet och jag vill även stanna där och plugga till psykolog någonstans i Storbritanien. Om jag hade gått en vanlig linje här i Sverige  hade jag varit tvungen att ha MVG i alla ämnen för att ens ha chans att komma in på en psykologlinje. Men om jag går IB behöver jag inte ha toppbetyg för att komma in på en skola utomlands och det är det jag satsar på för jag vet att jag inte kommer kunna få toppbetyg vilken linje jag än går. Jag vet att det är svårt och jobbigt att plugga till psykolog men det är något jag vill. Jag vill bli en sådan psykolog som jobbar på en speciell avdelning, att jag bara skulle hjälpa människor med samma problem, till exempel anorektiker. Detta är något jag verkligen vill och jag har aldrig tidigare varit så säker på vad jag vill. Hoppas bara jag kan genomföra detta. Kände att jag var tvungen att skriva detta.

Tack för att du läste.