LINDA KLASSON

Det här med att jag skulle kunna gå gymnasiet i Jönköping är något jag velat göra sen jag gick i sjuan. Komma bort från Vetlanda för att bo i den staden jag egentligen känner mig mest hemma i. Den drömmen håller nu på att bli sann och jag kan inte riktigt förstå det. Jag kan verkligen se mig bo helt själv i en liten (förhoppningsvis) lägenhet, gå till skolan helt själv första dagen och kanske inte känna någon. Hitta till första klassrummet, jag blir så nervös när jag tänker på det. Men det är det jag vill så jag ska få det att bli verklighet. Det enda som hindrar mig nu är om jag skulle faila så hårt på intagningsproven jag ska göra på onsdag att jag inte kommer in. Jag tror inte att det ska vara något problem, men ändå något jag är nervös för. En annan sak jag ofta tänker på är om jag kommer klara att gå linjen eller bryta ihop för att det är så jobbigt, jag vill inte bli den som lever mitt liv efter skolan, inte kunna vara med kopisar för att jag måste göra läxor hela tiden. Jag vill ha ett liv samtidigt. Det blir vad jag gör det till, det vet jag om. Bara det att jag kanske inte kommer ha något liv där i början då jag inte känner någon.. En annan sak jag tänker på är om INGEN vill lära känna mig. Att jag inte får några nya vänner alls, att det blir som i 'mean girls' när man ska äta i matsalen. Att man går förbi bord efter bord och ingen vill att man ska sitta vid dom. Såna saker får mig att tveka ibland, men den här gången ska det inte få hindra mig.

Jag vet även vad jag vill göra efter gymnasiet. Det är därför jag har valt att gå IB, för att kunna göra de saker jag vill. Jag älskar den brittiska engelskan och vill lära mig prata den på riktigt, därför har jag en dröm om att åka som au pair till England efter gymnasiet och jag vill även stanna där och plugga till psykolog någonstans i Storbritanien. Om jag hade gått en vanlig linje här i Sverige  hade jag varit tvungen att ha MVG i alla ämnen för att ens ha chans att komma in på en psykologlinje. Men om jag går IB behöver jag inte ha toppbetyg för att komma in på en skola utomlands och det är det jag satsar på för jag vet att jag inte kommer kunna få toppbetyg vilken linje jag än går. Jag vet att det är svårt och jobbigt att plugga till psykolog men det är något jag vill. Jag vill bli en sådan psykolog som jobbar på en speciell avdelning, att jag bara skulle hjälpa människor med samma problem, till exempel anorektiker. Detta är något jag verkligen vill och jag har aldrig tidigare varit så säker på vad jag vill. Hoppas bara jag kan genomföra detta. Kände att jag var tvungen att skriva detta.

Tack för att du läste.